En episk löptur runt Mont Blanc

I september 2016 såg jag berget Mont Blanc för första gången i mitt liv och det var något med stämningen och atmosfären runt hela berget som tog mej med storm. Det var kärlek vid första ögonkastet. Nu sitter jag på flyget ner till Alperna igen för att ta mej an den mytomspunna turen och fungera som ledare för 19 övriga löpare som tillsammans skall springa dom 170 kilometrarna och klättra alla dom 10 000 höjdmeter som tour de Mont Blanc har att erbjuda längs sina smala och slingrande stigar.

  

Sedan 2016 har jag i princip nästan rundat berget två gånger i löpskor. Den ena gången när jag sprang CCC mellan Chamonix, Courmayeur och Champex Lax och den andra gången då jag skulle försöka ta mej hela varvet runt i ett svep under 47 timmar under Ultra Trail Mont Blanc. Jag klev av vid 140 km, så jag var surt nära att komma runt den gången också.
Den här gången är det inte tävling.
Ingen nummerlapp som vajar i vinden eller cut offs att hålla koll på.
Detta är en njuttur med hotellövernattning och god mat. En tur i trevligt sällskap där vädret ser ut att bli helt fantastiskt.
Jag jobbar som ledare för Team Nordic Trail och det är en resa i deras regi vi alla gett oss ut på. Jag kommer dimpa ner i Chamonix med ett gäng främmande människor, vi kommer snabbt packa om, snöra på oss löpdojorna och ge oss av. Just i det skedet kommer vi också börja forma gruppen, hitta våra styrkor och svagheter, känna oss för vem alla är och småningom hitta en marschfart både socialt och när det gäller tempo för att vi tillsammans skall kunna springa in på torget i Chamonix om sex dagar.
Sluter ögonen i flyget och tänker, det här kommer tidernas njutrunda i löpskor.
Nu kör vi.

 

Efter lite strul vid avfärden på löpturen tog vi oss den första biten från Chamonix till Les Houches där vi sov den första natten. Med på turen hade vi en egen kock samt en följebil som körde alla prylar mellan våra härbärgen. Det var bra att börja med en riktigt kort löptur så alla fick fixa och greja med utrustningen, känna på Alpmiljön och få igång kroppen så där lagom mycket efter resan ner.
Följande morgon gav vi oss av ganska tidigt för att ta oss an det första riktiga bergspasset Col de Bonhomme och samtidigt passera den Italienska gränsen. Vädret var fantastiskt och känslan av att få springa i riktiga berg där man omges av dessa otroliga vyer ingav ett otroligt lugn i löpningen. Vi hade god tid på oss och kunde med gott samvete stanna till och fotografera och ta små korta energipauser utan att känna att tiden tickar på som den gör när nummerlappen sitter på bröstet.
Nu hade också medlemmarna i gruppen lite smått trevande börjat hitta varandra och vi ledare försökte ge alla våra tips och råd under löpturen för att underlätta alla stigningar och branta utförslöpor.
Allt skulle upplevas gemytligt trots att det alltid finns ett stort allvar och framförallt ansvar när man som ledare tar ut en grupp på Tour de Mont blanc. Men vi har ett fantastiskt ledarteam och vi kände direkt att det bara räckte med en blick för att fixa till en situation där det kräves en insats eller förstå att löpa längre fram eller bak i gruppen för att pusha och stöda i fall det behövdes.

 

Vi sprang på och följande dag kändes fötterna redan lite svullna och det vara bara att kliva i skorna och gnata på utan att känna efter som mycket. Vi tog oss över Col della Signe där vi kunde njuta av fina vyer med dom fina bergspyramiderna som sällskap under hela dagen. Stigen slingrade sej längs bergssluttningen och det fantastiskt vackra landskapet gav en energi och en nyfikenhet till att fortsätta springa fastän det ibland kändes lite motigt. Sällan är man så liten som just på dom stigarna. Lilla jag mot stora berget. Mina ynkliga steg som ska ta mej hela vägen runt. Ett steg i taget.
Vi fortsatte stigningen till Rifugio Bertone och njuter av en fin utförslöpa ner till Arnuva där vi övernattar på en mysig bergsstation.
Utvilade och redo sätter vi fart mot den högsta punkten på Tour du Mont Blanc som ligger på 2537 meter över havet och heter Grand Col Ferret. Vi är nu redan ute på den fjärde dagen med tuff löpning i 30 graders hetta och med en stekande sol som ständig kompanjon, så det börjar kännas lite slitsamt för alla i gruppen.

Dagen bjuder ändå på en magisk naturupplevelse och fastän stigningarna är rätt tuffa så kan man inget annat än försöka fånga varje sekund i löpskorna. Det är helt magiska landskap stigarna slingrar sej fram i och ja, det blir många foton idag också.

 

Vi korsar gränsen till Schweiz och springer in i den underbart vackra byn Champex Lac.
Nu börjar vi sakteliga ana oss till att Chamonix inte ligger så särdeles lång borta längre. Pratet i gruppen börjar småningom handla om sista sträckan, den goda pizzan och den fina shoppingen i Chamonix.
Den sista löpdagen består av 30 km och nästan 3000 höjdmeter. En sträcka som kommer kännas lite i benen eftersom vi kört ganska tuffa långpass flera dagar på raken.
Kvicksilvret ligger stadigt på 30 grader och vi ledare håller koll på åskan som mullrar i dalarna intill. När vi kommit upp en bit på höjden bestämmer vi oss ändå för att ta den högre rutten där vi springer längs bergssidan invid Chamonixdalen och kan blicka ut över både Mont Blanc och hela byn under löpningen. En fantastik dag i löpskorna och det enda jag känner är att jag inte vill att denna tur skall ta slut. Här kan man springa hur länge som helst. Det finns en anledning till att hela mitt liv tog en helt annan vändning efter mitt möte med Mont Blanc 2016. Det är här jag vill springa. Här mår jag som bäst.

 

Här finns underbar löpning, vacker natur och härliga människor. Vad mer kan man begära?
Mot eftermiddagen rullar vi ner från bergen på ganska stela ben och springer in i Chamonix.
Det blir en high five på torget, en god pizza och sen stupar vi i säng.
Jag ligger vaken ganska länge och funderar igenom vad som egentligen hänt under våra dagar tillsammans ute i bergen.
Känslan och dynamiken i löpgruppen är det som gjort det starkaste intrycket hos mej denna gång. Människor som tar sig an och klarar av utmaningar tillsammans tenderar svetsas samman på ett ganska självklart sätt. Människor jag inte kände för några dagar sedan är plötsligt dom som ser en stor del av ens personliga toppar och dalar, ser ens rädslor och den brinnande gnistan i ens ögon. Saker man sällan delar med människor så där till vardags.

 

Vi har upplevt, vi har njutit, vi har ibland tappat humöret. Men vi har alla rest oss och sprungit vidare.
Vi nådde vårt mål. Att springa hela varvet runt Mont Blanc. Min klockan visade 175 km och 11 000 höjdmeter. Under den sträckan hinner man uppleva ett och annat.
Framför allt hinner man springa en hel del.
Det blev en episk runda i löpskor.

 

Aiheeseen liittyvät julkaisut

X
X