Varför springer jag?

Under dom senaste månaderna har jag varit tvungen att åter en gång revidera mina tankar kring löpning. Det handlar alltid om hårfina gränser. Att balansera inom ett område mellan utmaning, glädje, framtidstro, visioner och lärdomar från det förflutna. I stegen jag tar finns det ett mål, men precis som i rörelsen är jag lika mycket på väg bort från något som på väg till något. I den rörelsen är det ändå trots allt bara en sak jag söker, den euforiska känslan av att bara vara här och nu. Andning, rörelse och kropp i ett. Total fokus. Här. Nu.  

Jag fascineras av vad det är som får människor att samlas i grupp ute i skogen, härja runt i mörkret, svettas, skratta och springa trail tillsammans med helt okända människor. Bara under den senaste galet kalla veckan har Team Nordic Trail samlat över 150 löpare runtom i Finland på sina pass. Kvicksilvret har legat på -20 och det är becksvart ute. En normal reaktion kunde tänkas vara att inte dra ut till skogs. Orsakerna till att inte träna ute kunde just nu vara hundratals. Ändå står alla där och väntar på att trailpasset ska dra igång och ögonfransarna skall färgas frostvita av utandningsluften. Ändå byltar vi på oss lager på lager och plumsar ut i snön. Varför i hela friden gör vi det?

Varför står alla där?

Varför springer vi?

Varför springer jag?

Självklart finns det lika många svar som det finns löpare. Ändå kan jag aldrig sluta undra över om det allra längst inne i oss löparsjälar finns någon slags gemensam nämnare, någon mikroskopiskt liten gen som kanske är helt identisk hos oss alla som springer där ute i skogen. Samma undran står jag också inför på startlinjen inför ett bergsultra. Varför står just vi här? Vad är det egentligen som förenar oss? Varför kan vi inte lika gärna sälla oss i skaran som hejar på eller sköter nummerlappsutdelningen? 

Varför är det just vi som springer?

Säkert är vi många som springer från något, garanterat är vi lika många som springer mot något. Antagligen är våra livsöden, vår situation just idag det som avgör orsaken till varför vi snörar på oss löpskorna. Jag har själv sprungit av oändligt många orsaker. Ibland från. Ibland till. Ibland av ilska. Ibland av glädje. Ibland av förtvivlan. Ibland av en oändligt stor eufori. De gånger det känns bäst är ändå de gånger när allt stannar till. När den övriga världen får snurra vidare precis som den vill. Utan mej. För jag springer.

 

Lite så är det med löppassen ute skogen också. Det är den heliga stunden när det bara är vi. Världen får snurra vidare precis som den vill. Vi bryr oss inte just nu. Vi springer.

Så önskar jag löpningen kunde få vara. Ibland med tidtagning, ibland utan. Oberoende av målsättning handlar det om att kliva av karusellen för en stund för att på riktigt få ta del av livet. Andas, känna rörelse, möta vind, sol, regn, snö, kyla. Allt det som känns.

Allt det naturen bjuder och som vi som människor inte alls kan påverka, rubba eller ens försöka förstå. Vi kan bara springa rakt ut i det. Landa i nuet och känna oss levande.

Jag tänker att löpning är som livet i stort. En pendling mellan det förgångna och det som väntar. En resa med minnen och förväntningar. En rörelse där det enda du egentligen vill är att stanna upp.

Här.

Nu.

Därför.

 

 

 

 

 

Aiheeseen liittyvät julkaisut

X
X