UTMB och en återhämtning av det tuffare slaget

Ultralöpning har under många år varit en stor del av mitt liv och mitt stora mål har varit att ta mej runt Ultra Trail Mont Blanc, ett lopp på 170 km och 10 000 höjdmeter som går genom tre länder i Alperna. Jag gjorde ett första försök 2017 och fick då ge mej vid 130 km på grund av strul med näringsintaget. Fick ingen plats 2018, men i år föll lotten på mej och jag stod på startlinjen den 30:e augusti tillsammans med tusentals andra löpare från jordens alla hörn.

Jag har totalt rundat berget fem gånger och jag kände mej väldigt trygg inför årets UTMB. Jag hade tränat bra och haft förmånen att få vistas mycket nere i Italienska och Franska alperna under sommaren. Jag har även hunnit med nån sväng till Kroatien och Marocko, så det har blivit en hel del höjdträning och löpning i berg detta år. Mera redo är så kan jag inte bli.

Jag gav mej av ut på banan och höll ganska bra tempo i början av loppet. Vädret var optimalt och temperaturen låg på ungefär 20 grader. Perfekt löpväder.

Mitt första mentala mål var Courmayeur och löpningen dit gick hyfsat bra. Eftersom jag sprang CCC år 2016 visste jag att jag redan gjort den resterande sträckan på tävling och att det bara var att gnata på. Ett steg i taget, tänka bort all smärta och allt tvivel. Detta år skulle jag ta mej hela vägen runt. Ända in i mål.

Efter 45 timmar och 20 minuter sprang jag in i Chamonix. Efter många års träning, efter 15 utlralopp på över 100 km, efter mycket slit och en hel del satsningar i både tid och pengar nådde jag mitt mål. Jag kunde kvittera ut min finisherväst och konstatera att jag var en av dom 150 damer som tog mej hela vägen i mål detta år. En underbar känsla.

Jag trodde jag hade avverkat bland det tuffaste man kan göra. Jag trodde jag kunde nöja mej med en urladdning på 170 km och 10 000 höjdmeter och sedan satsa på att lugnt återhämta mej. Äta god mat och vila min kropp. Så fel jag hade.

Efter loppet kändes kroppen konstig. Jag anade ganska snabbt att något var fel. Jag kunde inte äta eller dricka. Magen krampade och jag kände en oerhörd rastlöshet i varje liten fiber i mina muskler.

Jag reste hem till Finland. Det blev en tuff resa men mycket smärta och en hel del illamående. Jag ville ändå ta mej ända hem innan jag sökte läkarvård. För i detta skede kändes det verkligen så.
Jag behövde läkarvård.

Väl hemma uppsökte jag sjukhuset och så fort mina provsvar kom blev läget brådskande. Jag skickades vidare med ambulans till Centralsjukhuset i Vasa och togs in på intensiven. Mina njurar hade slutat fungera. Alla mina värden var helt upp åt skogen. Jag hade inte ätit eller druckit sedan loppet och min kropp var trött efter att ha tagit mej runt hela Mont Blanc massivet.

Jag kunde inte tänka klart, men uppfattade att det var ett team på ungefär fem till sex personer som gav mej en första intensivvård. Jag var fullständigt slut och det kändes som att jag hade en kanyl i precis varendaste ven. Från att precis varit på toppen av vad jag kan prestera låg jag nere på botten och var fullt beroende av andras hjälp.

Efter några dagar började mina njurar fungera igen. Jag kunde ta mej upp ur sängen och med mycket möda ta några staplande steg i sjukhuskorridoren. Min mentala bild för hur långt jag skulle röra mej hade under en vecka ändrat från 170 km till 100 m, från avdelning fem till sjukhusets cafeteria. De 100 metrarna jag avverkade på sjukhuset med hjälp av min syster var en större utmaning.

Så skört livet är. Så snabbt kroppens krafter kan tyna bort.

  

Min återhämtning efter UTMB blev inte som jag tänkt mej. Det blev några tuffa veckor där kroppen ytterligare skulle prövas, kämpa och orka hålla igång alla livsfunktioner. Det blev många extra ultralopp på köpet. Ingen mat, ingen dryck och jag var faktiskt inte säker på om jag skulle klara livhanken under nätterna jag låg och lämpade i mörkret i sjukhussängen. UTMB är en barnlek i jämförelse med att ens livsfunktioner plötsligt slutar att fungera. Jag hade ont, jag kräktes och jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna springa igen. Jag trodde det var över.

Nu har det gått en månad sedan jag fick komma hem från sjukhuset. För en vecka sedan fick jag det glädjande beskedet att jag är fullt återställd och att jag inte kommer få några spår i kroppen av det jag gått igenom. Jag kan återgå till det liv jag levde innan UTMB och det är bara att springa vidare igen.

Jag har tränat på i nästan två veckor nu och det är fantastiskt hur snabbt kroppen repar sej. Ett UTMB lopp, fem dygn på intensiven utan att kunna äta eller dricka, fyra dygn på sjukhuset och en veckas lugn återhämtning hemma. Nu är jag äntligen fullt återställd. Jag tränar på som vanligt. Det mentala har jag fått jobba med. Men redan nu står allt väldigt klart. Jag älskar att springa och så länge min kropp håller kommer jag springa vidare. UTMB var ett stort mål för mej, men redan nu har jag flera nya lopp på min lista.

  

Visst är jag stolt över min UTMB finisherväst men inget slår lyckan och tacksamheten över att ha en frisk och fungerande kropp som vill springa vidare längs stigarna igen. UTMB bjöd mej på en rejäl utmaning men återhämtningen blev verkligen av det tuffare slaget. Nu är det bara att snöra på sej dojorna och låta kroppen hitta tillbaka till tempot igen. Nya mål hägrar. Keep on running!

Aiheeseen liittyvät julkaisut

X
X