Längtan till bergen

Jag är knappast ensam.

Det är knappast bara jag som ibland sluter ögongen mitt under ett löppass och önskar att den stig jag springer på bär rakt in i ett magiskt bergslandskap. Det är knappast bara i min tanke som jag ser mej susa ner för kilometerlånga utförslöpor mellan glaciärer och hundrameters stup. Det är knappas bara jag som saknar dom starka vindbyarna uppe på topparna. Många med mej saknar att räkna höjdmeter i tusental.

 

Jag är inte ensam om att sakna bergen.

Höjderna.

Vidderna.

Vyerna.

Magin.

Känslan.

Jag är inte heller ensam om att öppna ögonen och befinna mej mitt i en finsk mörk skog.

Där har vi harvat på nu, i snart ett år. Stig efter stig. Skog efter skog. Man försöker köpa sej någon enstaka ny löppryl för att hålla motivationen uppe. Man kanske hittar nån ny vandringsled i grannkommunen man inte ännu testat. Kanske hittar nån ny löpkompis att bonda upp sej med.

Ändå.

Skogen är den samma. Mörk. Full av tallar och granar. Stigarna ringlar på som de gör. Flackt, mellan träden. Stegen rullar monotont vidare.

Än en gång slår det mej. Att alla skeden i livet faktiskt kan brytas ned i ett ultralopp. Så även COVID-19. Längtan till bergen är det som fått mej ut i alla dessa år som löpare. Längtan till att en dag få stå startlinjen till ett drömlopp. Längtan till den unika känslan när man sprungit hela natten och solen stiger upp över bergen. Den magiska känslan när siffran på klockan tickar in 100 kilometer. Känslan när du står på den sista toppen och bara kan rulla ner. Ner och in över mållinjen. Den längtan driver mej också nu. Antagligen dej med.

Måste orka genom dippen. Ett steg i taget. Allt jag gör för mej närmare målet. Precis som i ett ultra.

I det monotona steget i den mörka skogen blundar vi alla ibland. Blundar och drömmer oss bort.

Bergen väntar på oss.

Löpningen kommer bära mej till bergen en dag. Det vet jag. Det jag har just nu är drömmen. Andningen, steget, rytmen. Min kropp är den som bär mej just nu. Den invanda känslan i löpningen måste bara orka hålla ut. Min längtan är det som tar mej framåt.

Steg för steg längs dom monotona stigarna.

Vi blundar tillsammans.

Snart öppnar vi ögonen på den vackraste av bergstoppar.

Då springer vi utför som om livet aldrig skulle tas ifrån oss.

Håll ut.

Om du kisar syns toppen där långt borta i horisonten.

Spring.

 

Aiheeseen liittyvät julkaisut

X
X